söndag 23 december 2012

Fortsättningen för Enzo.


Första delen om Enzo.


Nu har det gått 1 år och 95 dagar sen Enzo kom till oss. Som ni förstår lever han faktiskt fortfarande men hade avlivningstid hos veterinären i december som sen förflyttades till februari men även den blev avbokad. Avlivingstankarna kom sig inte av att vi inte orkade utan för att han mådde så himla dåligt! Inför december hade vi fått till att han inte blev riktigt så uppstressad som tidigare så därför sköt vi på tiden och till februari hade han lugnat sig så pass att vi kunde avboka tiden. Vilket inte säger er så mycket men tänker man i banorna ”en hund med enorm stress” så har ni Enzo i februari vilket i våra ögon var ett fantastiskt framsteg....´

Bilen gav vi upp. Det var bara att fokusera på hans stress, hur vi skulle hantera den på bästa sätt för att han sen skulle lära sig hantera den på ett bra sätt. Jag vet inte hur många sidor jag läste på internet och i böcker, jag är ju lite kräsen vad gäller hundträning också eftersom jag inte vill tvinga eller dominera utan vi ska samarbeta och jag ska vara så kunnig att jag kan hjälpa honom i svåra situationer, så det var en massa läsning

Här önskar jag att jag hade ett facit. Vad var det som gjorde att vi fick ett Breakthrough??? När jag tänker tillbaka så kan inte säga att en specifik sak skulle ha gjort att vi hamnade rätt utan det var nog väldigt många olika saker

Vi var konsekvent med reglerna. Dessa regler innebär inte på något sätt att visa att vi är ”flockledare” och ”dominanta” utan dom var mer till för allas (hans, vår och andras) säkerhet, endast. Men jag kan tänka mig att för honom blev det struktur, vana och trygghet. Vi fortsatte med trixen och utan baktanke belönade mycket att han var mellan knäna som sen utmynnade i ”ryggsäcken” för trygghet. Hundmötena var katastrofala, faktiskt lika illa som när han såg eller var i bilen....

När jag tänker tillbaka så hade vi faktiskt ingen plan för hur vi skulle tackla hundmötena. Det blev mest att vi hade span på eventuella möten och sen tog vi en annan väg. Vi försökte verkligen att inte sätta honom i de situationer han inte klarade av. Sen när han var lite mer tillgänglig så körde vi stenhårt med skvaller. Då menar jag att vi skvallrade på exakt allt han kollade på och när man gick promenad med honom så SÅG han ALLT! Han var, och är, ingen nosig hund utan har huvudet och svansen högt och skannar av omgivningen.

För att bryta fokuserandet på omgivningen kastade vi ofta godis på backen och varje gång han satte ner nosen själv så belönade vi. När vi gick längs vägen med en del bilar så verkade det som om han hade svårt att ta in alla rörelserna så där började vi stanna och ha passivitetsövningar så han i lugn och ro fick en möjlighet att få ordning på alla snabba intryck. Skvaller, belöning vid markkontakt med nosen, kontaktövningar och avvikande vid hundmöten höll vi på med väldigt länge, flera månader.

Sen läste jag om BAT, Behavior Adjustment Training, och tänkte att det måste vi prova. Det går ut på att belöna lugnande signaler med att utöka avståndet till det som är jobbigt och det på hundens villkor. Så jag tog hjälp av Anna och hennes hundar. Eftersom jag inte hade all kunskap angående BAT så blev det en liten blandning av BAT och skvaller men jag tror att just mängdträningen gjorde att han blev säkrare och insåg att det händer inget värre än att han kunde vända och få belöning helt efter hur han själv klarade av. Där såg jag en stor vändning i hans beteende även om det inte var 100% bra varje gång men jag fortsatte och började träna på samma sätt vi oplanerade möten. Där den andra hunden var på väg mot oss var jobbigare så om jag inte kunde vika av körde vi ryggsäcken med våra ryggar mot den andra hunden och matade på med godis.

I slutet av sommaren 2012 flyttade jag uppåt i landet till en hundskola och där kom nog det största genombrottet. Dels sitter många hundar i hundgårdar och skäller så där var första förändringen, han slutade bry sig om skällande hundar, dels är det många hundar på kurs och det blev massa mängdträningar när vi nästan varje promenad mötte 2-3 hundar. En dag insåg jag att det var länge sen han reagerade negativt och utåtagerande vid hundmöten och jag kunde inte riktigt komma på hur länge han varit så lugn. Han går lugnt och avslappnat förbi även om han tittar en del men tittar även upp på mig för kontakt...



För en månad sen påbörjade vi vår tränarutbildning i specialsök då jag planerar att han ska utbildas till droghund och söka igenom skolor, behandlingshem och dyl. Första helgen var jättejobbig för honom men han kämpade på bra att försöka kontrollera sin stress då han under två hela dagar var runt andra hundar, iof på ca 3 meters avstånd, och fokusera på arbetet han skulle göra.
Efter helgen var jag noga med att han skulle få lugn och ro för att låta hans kropp göra sig av med slaggprodukterna som helgens stress utsöndrat. Därefter klev han över ännu en del av tröskeln. Häromdagen sprang vi ihop med två lösa hundar som höll sig ca 2 meter runt oss, jag har ställt mig med honom mellan mina knän för säkerhets skull. Det enda han gör är att titta på dom lite, tittar sen upp på mig och börjar gå mot vår dörr.....



Nu är vi inne på vår andra helg av utbildningen och han imponerar på alla! Ett utbrott för att det blev lite gruff mellan två andra hundar men bröt så fort att det var som ingenting, sitter i samma rum som de andra 5 hundarna med 1-2 meters avstånd (jag kollar av hans tecken och när det blir jobbigt så ökar jag avståndet lite), går förbi de andra hundarna på 1 dm avstånd i korridorerna, kommer någon hund in i rummet så tittar han på den men tittar genast på mig igen.

Naturligtvis är det jättejobbigt för honom och han ÄR stressad men det är som om han jobbar med sig själv och klarar av att hantera både situationen och stressen på ett bättre sätt än tidigare. Han imponerar även i sin arbetsmoral, hur jobbigt han än tycker att omgivningen/situationen än är så klarar han av att samla sig själv och jobbar på superbra!

Jag är så glad och tacksam för att jag inte gav upp, att jag ändå såg hans potential trots alla bett och blåmärken han gett mig, att jag lyckats hjälpa honom att hitta ett sätt där han klarar av sig själv och situationer på ett bättre sätt, att jag fått förmånen att ha honom som lärare. Jag är ödmjukt tacksam... Och alldeles vansinnigt förbannad på hans föräldrars ägare som gjort honom så illa som när de bestämde att de skulle para på ostabila hundar!

 


Tredje delen om Enzo.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar