Emma och Tette

 Boxer/amstaff, endast en av sex syskon lever idag. 

Emma föddes den 26 juni -05 och det lilla jag vet om hennes "valpdom" är att hon gavs till sin pappas ägare som betalning för parningen och hon blev hans dotters hund. När dottern efter bara några månader inte kunde ha kvar henne hamnade hon hos Pjäsens Hundhem och fick bo i jourhem, efter ett tag fick tag där fick hon ett nytt hem. Tyvärr var inte det hennes sista hem, hon fick flytta därifrån, med anledning att hon inte gick ihop med barnen, vilket jag sen fick höra egentligen var skilsmässa, och senare fick jag höra att hon gjort oprovocerade utfall och nafsat efter deras bebis när han kom i krypåldern. Hade jag fått veta det tidigare hade kanske saker och ting blivit annorlunda... Jag är av tanken att oprovocerade utfall är inte sunt, och jag undrar varför man skickade det problemet vidare istället för att avsluta problemet där och då...

Men det är inte det jag vill berätta om.

Hon hamnade i ett nytt jourhem efter ungefär ett år i sin nya familj.  Det jourhem hon var i innan hon flyttade till mig är en historia för sig, men för att Rebekah, grundare av Pjäsens Hundhem, ens skulle få ut Emma fick hyresvärd tillkallas för att låsa upp lägenheten jourhusse varit vräkt ifrån i tre månader. Emma var uttorkad men mådde bra och ett dygn senare hade hon landat hemma hos mig.

Jag var helt inställd på att bara vara ännu ett jourhem och tänkte bara på henne som en jourhund som förhoppningsvis snart skulle flytta till ett eget hem. Så blev det inte riktigt, för jag blev kär i denna fantastiskt glada matvrak till hund och kunde inte med att släppa iväg henne.. Så hon fick stanna hos mig. Snäll, barnkär och funkade med katter hade jag hört. Snäll var hon nog, mot dom flesta, men inget annat stämde.

Tiden gick och visst tyckte jag det var lite obehagligt när hon nafsade efter en tant på tunnelbanan, men hon var ju trängd. När hon bet en väldigt berusad man på stationen en tid senare hittade jag en förklaring till det också. Den gången hon oprovocerat började hoppa och nafsa efter en mans ansikte efter att snällt hälsat på honom, ja den gången hittade jag också en ursäkt till. Att hon blivit trängd, att hon var lite osäker, han kanske påminde om någon, vad vet jag.

Jag började hålla henne borta från folk jag visste att hon kunde reagera på. Jag visste samtidigt att jag kanske gjorde problemet värre, men det fanns ingen anledning till hennes beteende så frågan är om jag kunde göra det värre, eller bättre.
Hon hade svårt för barn, många män, äldre människor och jag vågade inte låta någon annan än mina närmsta vänner gå ut med henne, som visste att hon var lite speciell. Lite speciell, det var så jag valde att säga. Mommys little special monster

För strax över ett år sen, flyttade jag ifrån min sambo och bosatte mig ensam med min fina vän. Jag tänkte att nu kanske saker kan bli bättre för henne, för det var mycket spring innan, jag var sambo, han hade en hund och ett barn och det var kompisar där och sprang. Äldre barn var ofta inga problem för Emma, men vi höll koll och ofta fick hon vara på sovrummet, med kompostgaller istället för stängd dörr, om det var "fel barn" på besök.

Som sagt, jag flyttade och tänkte att saker skulle bli bättre.
Bodde tillfälligt hos en vän i hennes lilla lägenhet med hennes hund och tyvärr var inte den vistelsen bra för Emma, det var stressigt och inte alls som jag velat den skulle bli, för hennes skull.
Efter ett tag fick vi vårat eget och hade nära till skogen och Emma fick vara lös varje dag och levde loppan. Men hon var inte sig själv. Hon hade försökt bita min väns bror, försökt bita min systers bästa vän och vid ett tillfälle försökte hon bita mig. Även om jag kunde se ångesten hos henne efter varje tillfälle, så var det inte ett accepterat beteende. Hon var en så väl fungerande hund i allt annat att det fanns inte att hon skulle ha ont, eller ha synfel eller något annat fysiskt fel. Hon var lydig, älskade att röra på sig och jobba, hon var inte nervös eller lättstressad, kunde vara själv hemma, magen tålde allt nästan, fungerade med de flesta hundar och var en väldigt sund hund i huvudet, förutom mot människor. Hon vaktade aldrig sina ben mot människor, aldrig någonsin, och ändå försökte hon bita min väns bror när han kom och ville klappa, som hon ändå hade träffat innan och viftat på svansen och pussat på. Hon började göra utfall mot barn och visade tydligt på varje promenad att hon inte tyckte om dom barn vi mötte. Inomhus blev hon mer och mer känslig för ljud och slappnade inte av.

En måndag tog jag beslutet, ihop med min ex-sambo om att hon skulle få somna in. Jag klarade inte av tanken på att min fina underbara bästa vän skulle få somna och jag grät och grät precis som jag gråter nu, och till slut bestämde vi att min ex-sambo fick vara den som tog henne till veterinären och fick vara med i hennes sista stund.
Går inte en dag jag inte saknar min vackra ängel som var min värld. Men jag fick inse att jag kunde inte vara egoistisk fram till den dagen ett barn kom för nära. Jag kunde inte vara egoistisk till den dagen hon kunde förstöra ett barns liv.

/Tette

En valpkull.

"En liten saga om en valpkull som rört mig djupt, en kull "renrasiga PitBull terriers" (så inga missförstånd dyker upp: blandrashundar, sålda som Apbt.). En saga som säkerligen inte är unik, men väl värd att uppmärksamma."
/Rebekah

Lite fakta:

• Valparna lämnade inte uppfödaren då han ville ha för mycket pengar för dem vägrade släppa dem utan full betalning. 
• Myndigheterna gjorde två besök när det fanns fem hundar kvar, första oanmält då han fick en tillsägelse om att städa upp bajs och kiss och inte ha hundarna fastbundna i olika delar av lägenheten. Andra gången ringde dom ett par timmar innan så när miljö och hälsa kom dit hade uppfödaren städat upp hundarna var lösa i olika rum. Då tyckte myndigheterna att det inte fanns något speciellt att anmärka. 
• Miljö och hälsa erkände sedan att dom inte ens tagit i hundarna utan bara gått runt dem och ansåg att dom via en överblick hade ett drägligt liv. Men när hundarna väl var därifrån kunde dom i samtal till oss erkänna att dom hade haft möjlighet att sätta stopp för detta långt tidigare men inte vågar eftersom dom förlorat liknande fall i rätten tidigare och så var ju ägaren tungt kriminellt belastad. 

Jackie och Maria

Det hela började för ca 6 månader sen..
Jag hade för ett tag sen blivit av med en hund jag haft från en person som just då inte kunde ha sin hund, det vart min bästa vän.
När jag blev av med den hunden så mådde ja så himlans dåligt, aldrig mått så förut och det uppmärksammade min mamma och dom omkring mig. Jag blev kompis med Emma och hennes man och dom följde med mig till en person som dom visste behövde fodervärd eller om det va halvfodervärd till deras bullmastiff tik på ca 2 år, hade henne under någon dag, dom kom ut med henne till stallet allt gick toppen bra men de va ingen hund för mig.

Sen fick ja träffa en pitbull/amstaff hane på nått år som verkade hur mysig som helst och de va så bra för dom som ägde hunden bodde inte långt bort alls så vart ju att ja va hundvakt ibland innan ja skulle bestämma mig. Tills hon sa vad han kostade i månaden, han hade problem med magen och ögonen så veterinären skulle man få besöka, jag som just då inte visste så mycket som jag vet nu om hundar och deras "problem" tackade nej till att ta den hunden... 

Sen gick det några dagar och ja får ett MMS med en bild på en jätte fin tik som behövde akut omplaceras, fick veta att allt som behövdes med henne var att man skulle tvätta henne med special schampoo ca 2 ggr veckan.
Fick komma hem till personen som hade hunden just då och fick sätta mig i soffan, sen hör jag hur någonting rusar in i varsagsrummet och kollar runt snosar på ALLT och ville busa, där såg jag min livskamrat springa in för första gången...

Dagarna gick och ja kunde inte tänka mig allt som skulle komma ske..

Jackie's ägare var en tjej som bodde i Gnesta en rätt bra bit från där ja bor, hon hade gjort upp ett köpekontrakt mellan sig och personen som hade Jackie i någon dag innan jag hämtade henne. I det kontraktet hade som gjort upp att inbetalningen skulle ske ett visst datum, det datumet va någonstans omkring mitten av månaden o ja hade inte 3000 förens i slutet.
Först gick det bra att jag och ägaren gjorde en avbetalningsplan 1000 kr i 3 månader, men sedan på nått sett ångrade hon sig och hotade med att hämta Jackie unde helgen som jag jobbade, då vi skickat in de första tusen kronorna.
Jag stod på jobbet och skakade o grät, såhär höll de på tills hon fått sina pengar.

Sen började ja fokusera mer på varför hon kliade sig så pass mycket, och vad för foder hon skulle äta.
När hon kom till mig hade hon sår på både mage och ben efter kliandet och naggandet, hon hade ingen päls på kanterna på öronen. Tyckte så synd om henne, och med min okunskap så tog ja hjälp av andra, testade eukanoba sensetive skin, men det fodret åt hon inte, sen testade jag Britt care ett foder för bra hud med, det åt hon inte heller sen fick hon samma foder som jag fick med när jag fick henne doggy ett skitfoder för en foderallergi hund.

Frågade förra ägaren och hon som fött upp valparna om vad de kunde va hon va allergisk mot. 

Skulle fått hennes sjukjournal som förra ägaren lovat ge mig efter sista inbetalningen, men som förutspått så fick ja den inte, gick till vet för att kolla Jackie's öron då det såg infekterat ut, och fick recept på kortison ( tror ja de hette).

Hämtade aldrig ut det då ja skulle enligt vet på använda det tills de försvann eller livet ut, satte istället på lite vaselin och hennes öra blev bättre..Efter många om och men så har jag nu hittat hennes foder som hon tål, Precept sensicare. Hon har lagt med av att klia och mår så mycket bättre. Öronen är fina, pälsen är fin, tänk om förredetta ägaren kunde försökt kollar foderallergi, då hon hakat upp sig på att det var rent svamp som Jackie haft o badat henne i ca 6 månader..

Nu har vi kört precept i ca 3 månader snart och vi fick tillsätta färskfoder då hon gick ner nått kilo .

Vi fortsätter vårat lilla resa och hoppas att hon stannar kvar hos oss, vi kommer jobba med detta och hoppas att det försvinner helt. :)

/Jackie och Maria

Jackie och Maria fortsättning.

Min älskade "Flurpa"

Diza föddes i oktober 2005.. nä vi ska gå tillbaka lite längre i tiden, innan vi kommer till den dagen. Vi börjar med Diza's mamma Nikita. 

Den nuvarande ägaren blev hennes tredje hem, och hon var bara 10 veckor när hon kom dit. Hon sades vara renrasig, med stamtavla, men den påstods ha slarvats bort. 

En tonårskille i en förort till Göteborg fick tag i Nikita och tog hem henne. Hans mamma ställde genast upp och hjälpte till med den lilla valpen. Dom verkar ha fostrat henne bra, hon var vän med deras andra hund (så länge hon levde) och de andra djuren i familjen, såsom kaniner. 

En dag, när Nikita var runt 2-3 år, parades hon med en hane som sades vara amstaff/ambull. Enligt uppgift i efterhand träffades dessa på en promenad, och parningen var allt annat än planerad. Båda ägarna tyckte varandras hundar var snygga, och så blev parningen av. 

Och så föddes Diza + syskon i oktober. Jag och min dåvarande sambo var helt omedvetna om att det krälade runt valpar i en valplåda några mil hemifrån, och vi hade inga som helst planer eller tankar på att en av dom skulle bo hos oss! 

Min sambo var den första att ta upp det, han ville att vi skulle skaffa hund. Jag hade ingen aning om någonting, men sa att jag ville ha en renrasig. Men jag visste egentligen inte varför.. det bara kändes bra. Vi kom överens om att det var en amstaff vi ville ha, vi visste inte något om rasens egenskaper, vi tyckte bara att dom vi hade träffat (blandraser av amstafftyp) var himla trevliga och fina. 

Bara några dagar senare ringer min sambo mig när jag jobbar och säger att han har hittat en annons med valpar på blocket. Dom var inte renrasiga, men han påstod att det var lång kö på en renrasig hund, så det orkade vi ju inte vänta på. 

Jag tyckte väl att han kunde ringa och fråga om vi kunde komma och titta på dom. Sagt och gjort, några timmar senare satt vi i bilen. 

"Vi ska träffa båda föräldrarna!" sa jag till min sambo.. ja det hade stått i annonsen att man skulle få det. Jag fortsatte mina krav: 

"Vi ska inspektera alla valparna, och föräldrarna, och om någon ser det minsta dålig ut så ska vi inte ha valp från den kullen!! Dessutom ska vi bara titta! Sen ska vi hem och fundera, och sedan kanske vi köper en valp."

En stund senare satt vi i valprummet, ett gäng rultiga valpar på 7 veckor och 4 dagar snubblade runt våra ben. Vi var väl fortfarande lite omtumlade över hur vår entré gick till. Nikita stod bakom en grind i vardagsrummet och betedde sig mycket oroväckande. Hon skällde och morrade konstant. Ägaren fick stänga in henne i ett annat rum, där hon skällde oavbrutet hela tiden vi var där. 

Ägaren satt i köket, vi i valprummet. Vi tittade på valparna, dom var bedårande allihopa! Ingen hade någon kal fläck, alla såg rena och friska ut. Diza kröp upp i mitt knä, trots att vi egentligen hade fått upp ögonen för en annan tik i kullen. 

Min sambo sa att vi skulle köpa henne.. jag vet inte hur det gick till, men där satt jag sen, med en ovaccinerad, ochippad blandrasvalp, som var yngre än 8 veckor i knät, på väg hem. 

Vi fick ringa min sambos jobbarkompis och låna matskålar och lite mat av honom, vi hade inte förberett någonting! 

Väl hemma ville hela sambons familj komma och hälsa på, och om jag minns det rätt så var det full rulle hela kvällen med folk som klappade och kramade på lilla valpmagen. Hon sov, och sov. 

På natten gnydde hon lite, men när jag klappade henne så somnade hon fort. Vi rumsrenhetstränade, ensamhetstränade och lekte med vår lilla familjemedlem. 

Lilla sockersöta Diza! 

Hon fick hänga med på både det ena och det andra under sin valptid.. vi festade en hel del, och hade ofta folk hemma på helgerna som drack. Det var hög musik och fulla människor. Diza charmade alla. 

Tiden gick, Diza växte och blev värre och värre! Hon lyssnade på min sambo, direkt när han sa Nej så slutade hon valp-bita på honom. Men inte med mig, hon blev bara sju resor värre och hon var ett rent helvete. Hon var bara 5-6 månader, men jag kunde inte hantera henne! 

Jag började läsa runt på nätet, och hittade ett forum där jag registrerade mig som medlem. 

Där inne skrev jag av mig, och bad om hjälp. Tipsen som kom var: "Omplacera henne, klarar du inte av henne nu så kommer du aldrig klara av den hunden. Det är ju bara en valp nu!" 

Jag blev så ledsen, skulle jag behöva göra mig av med henne? Men jag tog till mig de vettigare tipsen, de med konkreta råd, och slutligen lärde sig Diza att respektera mig. Det var en så härlig känsla! VI VANN! 

I och med att jag kom i kontakt med forumsvärlden så fick jag många nya vänner. Jag började gå på hundträffar och lära känna amstaffen som renrasig hund. Jag trodde Diza var rastypisk, jag presenterade henne som amstaff när folk frågade.. jag insåg snabbt skillnaden på en renrasig amstaff och Diza. 

Diza var en nervöst lagd hund, hon hade lätt till stress och var inte helt pålitlig i alla situationer. Jag gjorde så gott jag kunde med henne.. men hennes grundmentalitet var dålig och min kunskap räckte inte till. 

Vi kämpade i många år, och till slut kändes det som om vi hade hittat rätt! Hon var så härlig att ha och göra med, hon lyssnade bra på mig, hon kunde vara lös på fler ställen än någonsin tidigare, hennes stress var densamma, men jag tillät inte henne att göra de saker som stressade henne. 

Men så en dag hände något konstigt. Jag och en vän stod och pratade, en främmande kvinna kommer och ska passera oss. Diza satt vid min sida och verkade inte bry sig alls om kvinnan, förrän hon var ganska nära, då kastade hon sig mot henne. Vad hon tänkte göra vet jag inte, men det chockade mig! 

Några månader senare hamnade hon i slagsmål med en annan tik, och efter detta blev hon mindre pålitlig mot andra hundar. Hon började till och med gräla med en hund som hon tidigare hade haft en otroligt sund relation till.. 

Jag valde att kastrera henne, något jag planerat mycket länge. Operationen gick bra, och såret läkte fint. 

Sommaren som följde innebar många förändringar i Diza's mentalitet, hon förändrades i beteende mot andra människor. Hon gjorde ännu ett allvarligt utfall mot en person, och hon såg ut att misstro varenda människa som kom för nära. Hon sänkte huvudet och tittade på dom underifrån och morrade. Jag undvek alla situationer som kunde bli jobbiga för henne, men hennes beteenden blev bara värre och värre. Mot slutet av sommaren kunde hon inte ens gå utanför vårt hus utan att hon betedde sig konstigt, hon attackerade ett staket en gång, en annan gång utmanade hon en buske. 

Hon var tidigare med på jobbet, men denna sommaren slutade jag att ta med henne dit, då en hundvan arbetskamrat berättade för mig att hon hade betett sig mycket lömskt mot henne. 

Under sommaren träffade jag Nikita för första gången någonsin. Allt mitt hopp om att Diza någonsin skulle kunna bli bra försvann då, jag såg så mycket likheter mellan de två att jag förstod att Diza's beteenden var nedärvda. 

I september kontaktade jag en veterinär för rådgivning. Jag förklarade allt, så ingående jag kunde, och hon sa att det lät som en osäker hund som blivit för osäker. Det hade "slått över", så att säga. Veterinären sade att det som kunde göras var att ge Diza medicin mot depressioner, i hopp om att det skulle få henne att må bättre. Jag vägrade! 

Efter ett långt samtal bokades en ny tid för avlivning. 

Jag hade planerat att bli grå tillsammans med Diza, vi skulle bli gamla ihop (även om jag visste att det var omöjligt), och jag kunde inte se mitt liv utan henne. Men hela den sommaren var så himla jobbig, för min Diza var borta. Hon försvann redan våren innan, när hon började förändras. Jag vet inte hur många gånger jag sörjde min gamla Diza, så när avlivningen väl var gjord så kändes inte sorgen så stor. Jag hade redan tagit farväl, och accepterat att min gamla Diza inte fanns längre. 

Det var ett avslut för en hund som mådde dåligt, jag tror det var en lättnad för Diza att slippa det liv hon levde. Jag vill tro det. 

Saknaden över min gamla Diza är enorm, hon har betytt så otroligt mycket för mig, och hon var verkligen en hund på miljonen. Alla som lärde känna henne håller med. Hon var mycket charmig och rolig, hon hade ett otroligt sätt som fick de flesta att skratta. 

Min älskade vän, Diza, Flurpan, Flizan, WappiFliiz, Surläpps-Diza.. min älskade, älskade skithund. 

2005-2009


/Paula

Rebekah Johansson

Man kan inte med ord beskriva vad denna människa gjorde för dessa raser. De räcker helt enkelt inte till. Jag följde hennes arbete långt innan jag ens pratat med henne och jag väljer att ge henne en egen del i denna blogg. Där kommer jag publicera hennes texter och arbete.
Jag kände henne inte personligen men hon stöttade mig igenom det tuffaste jag gjort i mitt liv. Hon hjälpte mig även när jag hjälpte hundar i nöd. Hon fanns alltid där.

/Anna


Här är några ord om Rebekah från hennes "lilla lillasyster" som hon själv kallade henne.

Rebekah Johansson har sedan barnsben alltid värnat om djur, även de minsta insekter. När hon var barn sa letade hon efter maskar och bin som hamnat i vattenpölar, sa hon kunde rädda dem fran sitt öde av att drunkna. 

Rebekah började sitt djupa intresse av avel med kaniner. Hon tävlade i hoppning och utsällning. Nar hon blev äldre, runt 10-15 år sa började hon se hur människor såg dessa små djur som slit och släng, och då började hon rädda kaniner fran barnfamiljer som lessnat, eller stallkaniner som blivit ett överflod.  

Kaninerna började överga till hundar, och hon såg samma problem med slit och släng-mentaliteten. Då bestämde hon sig for att starta en omplacerings organisation med en nära vän, Emelie Ekroth. De specialiserade sig inom bull- och terrier raser, då de var (och fortfarande är) de mest utsatta hundarna i samhället. 

Organisationen kom att heta Pjäsens hundhem, pga av en liten hjälplös valp som utsattes for blandrasavelns grova brott- vanvård och okunskap.  

Sedan dess har Rebekah alltid hjälpt hundar. Oavsett ras, ålder, och problem. Hon gjorde alltid sitt bästa for att rehabilitera, träna, ge omsorg, och veterinarvård till dessa hundar. Hon var en hjälte.  

Ett hjärta av guld, och det var enormt. Större än hon kunde klara av att hantera. Hon gav allt for att hjälpa de utsatta hundarna. 

Rebekah var admin pa ett av Sveriges största hundforum, och en respekterad sådan pga hennes kunskaper och erfarenheter.  

Hon var oftast valdigt ödmjuk, men hon höjde sin röst för att bli hörd och för att få folk att första vad de bidrar till om de köper en blandrasvalp av en uppfödare. Hon försökte få ut kunskap inom hundvärlden om dålig avel, och jag måste erkänna att hon lyckades med många.  

Tyvarr finns inte denna solstråle till människa kvar hos oss. Med ack sa mycket vi fortfarande behöver henne. 

/Lilla lillasyster

Det finns en minnesfond i Rebekahs namn.

Rebekah Johanssons minnesfond
PG 14 83 23 -9.
Märk betalningen Rebekah Johansson, pengarna kommer gå till "svårplacerade raser".

http://malmodjurskyddsforening.nu/St%C3%B6d%20oss/Ge%20en%20g%C3%A5va.html

Ior och Lina

Köpt som blandras mellan staff och amstaff, bekräftat då båda föräldrarna har registrerad stam. Hunden kommer från en tjuvparning hos registrerad kennel.



Jag hade letat hund i flera år sporadiskt, en vän åt min redan 4 år gamla renrasiga amstaff och en hund som vidgar mina vyer och blir en livs kamrat. Jag ville antingen ha en staff eller en amstaff och då tillfället öppnade sig med en kull av dessa blandras valpar av en bekant tvekade jag inte.

Han föddes 2 April och lagom till sommaren kom han äntligen hem till mig.

Det var tre tikar och två hanar, jag valde den mörkare hanen. Hans namn är Ior, ponken eller mammas hjärta.
Ingen annan hund i kullen var intressant, bara den lilla mörka hanen som jämt gjorde bus skulle bli min.

Jag litade så på uppfödaren, det var ju trots allt en SKK- ansluten uppfödare som sade sig ha dispens för kullen .Jag följde denna valp i flera veckor och tvivlade aldrig på att han skulle bli min, att han skulle tillföra något viktigt i mitt liv.

Det jag inte visste då var att det han skulle tillföra förutom villkorslös kärlek var information och att jag inom några månader skriver en text om en sjuk valp.

När Ior skulle ha tolv veckors sprutan märkte jag att det fattades ytterst lite päls vid ögonen.
Frågade veterinären och hon sa att valpar har kvalster. Inga konstigheter med det.
Enda problemet var att pälsen fortsatte försvinna så jag bokade omgående vetrinär tid.
Demodex.
http://www.spisis.com/phalsaosjukdomar.htm

Jag letade upp all information samtidigt som kvalstrena ökade, pälsen föll mer och mer. Han fick advocate, det verkade inte ha någon som helst effekt. Jag kallar denna tid helvete då den förde med sig så mycket sorg och ilska.

Mer veterinärbesök och hårdare medicinering.

Mediciner som kan ge allvarliga biverkningar och ovissheten om den överhuvudtaget ska ge någon verkan.
Denna gång var det en annan medicin, Ivomec, som skulle ges. Fick fara till en specialist som ägnade en hel eftermiddag med att räkna kvalstrena.

Nu kändes det lönlöst, jag ägnade dagarna åt att skapa fina minnen med hundarna.

Veterinären förberedde mig på det värsta, att jag borde ha en plan hur jag skulle göra. Mellan raderna menade hon att det inte skulle vara helt främmande om han inte visade någon förbättring.
Jag förberedde mig på avlivning, att proverna måste bli mycket bättre för att fortsätta medicineringen.

Under denna tid kände jag mig så oerhört sviken av uppfödaren som blankt nekade till att han skulle kunna ha demodex.

Uppfödaren har än idag inte svarat på mina mail så kostaderna hon borde stått för har jag fått betala.

Jag har informerat den enda jag visste som hade syskon till Ior. En valp såldes redan efter några veckor och eftersom det är blandras så är det svårt spåra resterande valpar från denna kull. Denna valp visade sig även ha demodex, inte lika allvarlig men ändå sjukdom uppfödaren blundar  för.

Efter alla veterinär besök så kom hoppet, medicinen hade gett verkan.

I dagens läge så ska han ändå medicineras hårt och sen är hoppet att han ska kunna frisk förklaras.

Han är idag 8 månader och förgyller mina dagar, en riktigt speciell valp som aldrig borde ha gått på hemska mediciner och en uppfödare som inte borde tagit en enda kull.

Ingen hundägare ska behöva uppleva det jag upplevt.

Ingen ska behöva ha som mål att den lilla valpen bara ska få uppleva snön.

Det är ett helvete att inte veta vad proverna ska visa, om man måste planera avlivningen av en hund som inte ens växt färdigt.

Varje natt ber jag om ett mirakel och varje morgon kramar jag min lilla kille hårt för att vi får en dag tillsammans.

"Ni vet väl att jag inte läker mina egna sår utan medicin?

Ni vet väl att jag inte vill vara en börda utan ge lycka?

Ni vet väl att jag blir ledsen då ni lämnar mig i sticket?

Jag kan inte rå för att jag är sjuk, det gör matte ledsen..

Jag försöker leka och visa matte att vi fixar det här men hon är ledsen.

Vad har jag gjort för fel i mitt korta lilla liv som får folk att vända bort blicken?

Vad har jag gjort som gör att ni som kan inte hjälper mig?

Varför älskar ni mig inte?

Jag kom till världen för att ge er alla lycka men ni ville ha pengar.

Jag försökte fånga erat hjärta men ni gav mig tomma ord.

Matte ger mig ett så bra liv som möjligt och håller mig nära sitt hjärta resten av sitt liv medan ni framkallar nya sjuka hundar som slutligen får kämpa för livet.

Hoppas ni sover gott om natten för nu ska det pussas på matte, älskade matte." 

/Lina


Fortsättningen för Ior finns här.

Mira och Tina - en följetong.

Tina och Mira är en av anledningarna till att denna blogg skapades. Hon är en av de första som fick vetskap om tanken på bloggen och det är meningen att hon ska stå vid min sida i arbetet med den.
Mira är även hunden ni återfinner i bloggens banner.

/Anna

Mira tillsammans med min hund Goliath.

Drömmen om en amstaff valp var där konstant, jag slutade aldrig drömma eller tråna efter dom då jag såg muskelhundar, valpar ute på stan.
Jag var aktiv på hundforumet vovve och hade där fått sporadisk kontakt med en uppfödare av renrasiga amstaffs.

De hade en kull vars tik jag följt lite då hon under sin dräktighet hade blivit sparkad på ute. Jag blev erbjuden valp men tackade då nej och valparna såldes snabbt.
Så en dag pratade vi och hon frågade om jag inte kunde tänka mig ställa upp som ett tillfälligt hem tills vidare åt en valp. Denna valp hade på omvägar fått komma tillbaka till uppfödaren och planen var att jag skulle ta henne tillfälligt alternativt på foder.

”Miracle”. Det var hennes namn fick jag veta. Jag funderade om det var ödet, nästan så att det var ett mirakel att jag fick min amstaffvalp jag drömt om så länge. Och att hon hette just Miracle.

Första synen var fantastisk. Två valpar, hon och en kullsyster sprang ut på vägen alldeles små och livliga. Jag var överlycklig, väldigt ivrig. Tänk att hon kommit, även om det bara var tillfälligt, alternativt på foder, blev jag väldigt fäst vid Mira redan då. Hennes enorma jumboöron var ju oemotståndliga!

Första resan, inne i centralen så låg hon och sov. Jag trodde nästan att det var något fel på henne, eftersom att jag föreställt mig att alla valpar var vilda, nästan. Hon var helcool.

Nu började mitt liv med henne…

Buffalo Soldiers Miracle S51010/2008
Amerikansk Staffordshire Terrier
Född: 2008-05-22
HD:D
ED: 2
Allergier: Husdamm-, damm-, mjöl-, spannmåls-, förrådskvalster.

Tolvtusen är vad jag betalat för den här hunden. En ”frisk” amstaff. Enbart hunden minus alla veterinärkostnader.Ska man räkna med alla veterinärbesök, övriga kostnader (resor m.fl), mediciner, osv så kan du lägga till +20.000:- utöver de tolvtusenkronorna jag redan betalt för min älskade.
Det svider, men ångrar jag det? Nej.
Jag väljer att inte ångra mig. Jag väljer istället att lära mig mer, försöka göra något åt situationen, okunskapen och hålla ögonen öppna även om man ofta vill stänga dem.  Tillsammans med andra med samma engagemang, vilja och mål.

Kenneln hade inte riktigt startats än då jag tog Mira tillfälligt tills hon fått nytt hem. Blev istället fodervärd, utan avtal. Strax därpå halvfoder. Och ännu kortare tid därpå blev jag istället hennes ägare. Dagen jag fick träffa henne för första gången var den trettonde september -08. Då hade hon haft 2familjer redan. Knappt 4månader gammal.

Tiden går. Tills dagen jag upptäcker några tunnhåriga fläckar. Kontaktade min uppfödare som sa att det var stress. Hur hon kunde påstå det har jag ingen aning om, hon levde inte alls med oss och även om det var lite struligt emellanåt med mitt ex så togs fokusen aldrig ifrån Mira. Hon var nummer ett.

Dessa fläckar blev bara tunnare hela tiden och till slut var de kala. Jag kände mig så maktlös. Jag misstänkte demodex. Då var det här första besöket hos veterinären som sa att det inte var demodex, snarare foderallergi påstod dom. Foderallergiutredningen pågick i tre månader, hon fick absolut inte äta något annat än hennes egna foder. Återbesök, och resultatet var ingen skillnad. Då blev det foderallergiutredningen igen. Och igen, tror det blev 3ggr Mira fick göra utredningen trots inget resultat. Under tiden led Mira. Hårlösa ögon, kliade sig konstant (något hon gör än idag), rosa hud på magen och bröstet, finns så mycket mer som inte var fint eller kändes bra att se på. Mediciner proppades i henne.

Under tiden fick jag inget stöd av uppfödaren, upplevde jag. Det var mer så att hon viftade bort det. Det var ju bara stress sa hon. Jag blev osäker. Tänk om det faktiskt bara är stress? Men magkänslan sa nej. Det var absolut inte stress.

Tack gode gud att jag lyssnade på magkänslan. Jag slutade gå till veterinären då det inte gav oss nånting förutom massa mediciner och mina pengar slukades. Jag försökte i samma veva få tag i kullsyskonen och föräldrarna, för att informera samt höra med dem ifall deras hundar hade samma tecken eller liknande men bara sökandet var ett heltidsjobb.
Jag funderade ofta, kommer jag någonsin få tag i dom?  Hoppet överger mig aldrig och ni kommer få följa med på vår resa.

/Tina

Niña och Valentina

Såld som rednose pitbull helt utan bekräftad stam.

Det här är Niña. Min hund jag köpte med kärleken i första hand.
Jag fick ett samtal en morgon där en vän sa "min kusin har fått valpar, vet du någon som vill ha" Som att det vore godis.

Jag hade precis lämnat ifrån mig min jourhemshund ifrån Hundarutanhem och var utom mig av sorg. Så jag begav mig för att titta.

Hur kunde jag motstå den lilla varelsen på 9 veckor som låg och sov och lunkade på sakta fram till mig och slickade mig på kinderna och var en glad krabat. Jag tänkte med hjärtat och köpte henne.
Jag hade ju blivit kär.
Och kärleken är blind säger dom, och då finns risken att man får grisen i säcken men man tänker inte för stunden.

Hon sades vara en "rednose pitbull" Jag frågade lite skämtsamt om stamtavla men insåg väldigt fort att det inte var tal om det. Jag visste att hon var en ren och skär blandras.

När vi kom hem såg jag att hon hade kala fläckar här och där, så jag bytte foder, och bytte igen, och igen. Jag lät henne testas för Demodex och som tur var så hade hon inget.
Men det visade sig att Niña är spannmålsallergiker, om jag tappar potatisskal på golvet, eller en bit potatis så märker jag det redan dagen efter idag.
Hon blir dålig i magen och pälsen faller fort.
Men som sagt, jag hade mig själv att skylla.

Efter några månader såg jag att hon ibland haltade, efter hon legat en stund, efter vi lekt, efter vi gjort saker. Och jag väntade med att röntga henne för att få så bra resultat som möjligt med tanke på att hon var så ung. Och det visade sig att Niña har D-höfter.
Jag blev utom mig av sorg, för jag visste det innerst inne och jag visste att hon redan hade börjat halta och ha sig. Samtidigt så kunde jag inte skylla på någon annan än mig själv, grisen i säcken som sagt.

Självklart blev jag arg på att det fanns människor som avlade på hundar med D-höfter och kallade sig för uppfödare, men jag fick till svars "Hennes mamma är frisk, vi vet det"
Idag så haltar hon ibland, har ibland ont.
Och i mitt hjärta så vet jag att hon inte kommer att hinna bli så gammal, varför? För att jag inte kommer ha styrkan att se henne ha ont i sina höfter. och bli ännu mer stressad pga smärtan, vilket hon blir. Hon är bara 2 år.

Under tiden som gått har jag också insett att Niña lider av stress. Bollar är idag uteslutet, pinnar också, springpole också. Hon lider av sin stress och ibland så får man inte ens prata med henne under promenader för att hon inte ska bli alldeles för uppspelt.

Mina dagar går ut på att jag måste anpassa hennes vardagar för att undvika stress, jag går ständigt runt och undrar vad jag gör fel med tanke på att jag har gjort precis allting. Mjuka metoder, hårda metoder, tysta metoden, klicker, positiva signaler osv. Allting.

Två utav hennes kullsyskon är redan avlivade pga stress, och jag är rädd för att jag kommer att hamna där med om ca två år, 1 år eller kanske 6 månader.

Men som skrivet, det här är mitt fel då jag bidrog till blandrasaveln och jag kan bara slå mig själv i huvudet. Men det här är en ny erfarenhet för mig och jag gör aldrig mer om det.
Att tänka med hjärtat är inte alltid det man bör göra när det kommer till dessa liv.

/Valentina